Provinsen

Efter att 1884 ha utgivit novellsamlingen Giftas åtalades August Strindberg för osedlighet. Bakom åtalet låg hans hustrus närmaste väninna, en fin societetsdam... Även denna folklivsskildring - anakronistiskt avhandlande sederna i ett land som officiellt befriat sig från sådana - är för tidens smak omoralisk. Därmed förklarar sig likväl författaren nöjd, för han har uppnått sitt mål, som är att kittla tentaklerna på en hycklande, kallblodig, blaserat rovlysten publik. I det sammanhanget är bokens egentliga litterära förtjänster eller brister av underordnad betydelse. Den avgörande frågan är snarare: vågar den argusögda hydran ens inför sig själv medge att den sett sin egen nuna i narrspegeln? Eller kommer den där blott se en udda skildring av en samling individer så hopplöst och elitistiskt marginaliserade att varken inlevelseförmåga eller teoretiskt grundad social medkänsla förmår nå dem? Mycket talar för det senare. Men för den som i all stillsamhet vägrar ha sitt samvete i lag med sin samtid kan detta likväl vara århundradets roman. Och om bara åklagaren förstod vad som egentligen står där, skulle väl även undertecknad snart vara föremål för juridiska omsorger tillika hätska angrepp i dagbladens spalter. Kanske vore dock även detta slags infama uppmärksamhet i själva verket en nåd att stilla bedja om i den stora tystnadens och den kollektiva förträfflighetens rike, där även de oskyldigt dömdas skrin sedan tidernas morgon äro förutbestämda att klinga ohörda. Provinsen är den dramatiserade tredje delen av den samhällssatiriska trilogi vars tidigare delar i kronologisk ordning utgörs av böckerna Helvetets förgård och Tillsammans är vi svaga.